Reflektioner från Dakarrallyt: En resa genom utmaningar och förändringar
Publicerad mars 30, 2026
Publicerad mars 30, 2026

Att delta i Dakarrallyt är en upplevelse som för många är oförglömlig. Jag minns min första tävling 2002, där jag kämpade för att övervinna både fysiska och mentala prövningar. Jag grät i rallybilen. Jag sörjde det gamla Dakar. Originalet Paris–Dakar – det stora äventyret där tävlingens identitet handlade om mod, skills och överlevnad. Never give up, säger hon.
I denna tuffa tävling, där jag varit med tolv gånger, har jag upplevt både nederlag och triumfer. Den första resan var med motorcykel, utan något serviceteam. Jag hade tömt sparkontot och betalat startavgiften på 100 000 kronor. Den resan kan jag summera som mitt sämst genomförda Dakarrally någonsin, men också mitt största stordåd. Jag överlevde allt.
Starten gick norr om Paris, där snöslask och regn följde mig till Marocko. Jag kraschade i en stor vattenpöl och skadade mig. Tävlingsdoktorn ville stoppa mig men jag bönade och bad. Jag hade satsat allt för att stå på startlinjen. Skulle det ta slut redan nu?
Med två veckor kvar till målet i Dakar kände jag mig ensam och ledsen. Jag grät mig till sömns, liggande på en ispåse med en bandagerad högerhand. Jag saknade den gamla tävlingen och kände att jag missade något stort.