Parkeringsvakternas roll i att öka tryggheten i staden

I Stockholm är det en utmaning att hitta parkeringsplatser, vilket ofta leder till frustrerande situationer. Jag har utvecklat en vana att räkna antalet parkeringsvakter i förhållande till hur många lediga parkeringsplatser som finns. Det är ofta en överväldigande skillnad.

Regeln är att om du hittar en ledig plats, är den ofta förbjuden att använda. Detta har gjort att många invånare tillbringar tid med meningslöst sökande efter parkering, vilket för mig har blivit ett intressant räkneexperiment.

Min senaste idé handlar om att jämföra antalet poliser och ordningsvakter med parkeringsvakter i Stockholms innerstad. Ofta ser jag 20 parkeringsvakter mot noll poliser. Detta väcker frågor om prioriteringar i staden.

Tänk om vi vidareutbildade parkeringsvakterna till så kallade trivselvakter? Med en utbildning på ungefär 80 timmar skulle de kunna tillhandahålla både säkerhet och parkeringsövervakning.

Dessa trivselvakter skulle kunna agera som synliga ordningsskapare i staden. De skulle kunna ingripa vid småincidenter och bidra till en tryggare miljö. De skulle också kunna ge första hjälpen och snabbt kontakta räddningstjänst när det behövs.

Att ha fler närvarande auktoriteter i det offentliga rummet kan förhindra brott och skapa en tryggare atmosfär. I städer som New York och London är detta redan beprövat, där personalen ofta rör sig i grupper och bidrar till en känsla av säkerhet.

Om parkeringsvakterna får en mer aktiv roll, skulle allmänheten kanske se dem med andra ögon. De kunde bli en del av en tryggare stad, inte bara genom att dela ut böter utan också genom att främja ordning och reda.

Det skulle kunna leda till att vi ser dem som en del av lösningen, snarare än enbart som böterdelare. Deras roll kan bli att uppmuntra till bättre beteenden och skapa en mer positiv upplevelse för medborgarna.

Jag kanske inte skulle få färre böter, men att se dem som trivselvakter skulle göra mig gladare när jag får en böter. De som tidigare bara var lapplisor kan nu få en stolthet i sitt arbete och medborgarna kan se dem som en resurs.